|
Fiske och äventyr |
|
Abbekås maj 2005 Torsk med Stahre Vännen Ola styrde upp en kanonresa till Abbekås utanför Ystad. Här väntade torskfiske på vraken mellan Sverige-Tyskland-Danmark. På väg ner hämtade Ola upp pilkar, krokar och upphängare hos Fladen i Varberg. Tack vare kontakter fick vi ett mycket bra pris. Därefter styrdes kosan mot vandrarhemmet i Abbekås. Jag var först på plats efter att ha åkt med Peter som senare skulle bo hos skepparn. Med kamera och en kall tog jag en promenad i kvällen. Området runt vandrarhemmet var vackert, och jag som trodde Skåne var platt? Jag fick dock inte smyga omkring obevakad. En kisse följde varje steg jag tog. Snart fyllde resten av sällskapet på. Ola åkte med Dennis, Totto och Danne (minns inte hundra vad ni hette.. Men om ni läser detta, hör gärna av er). Snabbt i säng för morgondagens äventyr. Uppe i arla morgonstund åkte vi rappt ner till hamnen. Där väntade legendariska skepparen Ulf Stahre som tagit de flest stortorskar i landet. Ja, inte bara torsk. Långa, sej, kattfisk och till och med haj är hans specialitet. Nästan alltid har han sin egen båt ”Falken” med sig (bilden). Så även denna gång. Snart var vi ute på böljorna blå. Nästan vindstilla och havet låg blankt. Temperaturen var som en sommardag och humöret på topp. Efter ett par timmar var det dags för resans första stop. - På det här vraket finns det fisk. Sänk, vrålade Stahre från hytten. Snart stod vi allihop med rejält böjda spön. Fisk mellan ett och fem kilo gick på så fort pilken närmade sig vraket. Själv lyckades jag kroka en bamsing på 9,2 kilo. Personligt rekord förstås. Men ändå retligt nära tio kilo.. Vi kämpade på och bände upp torsk på alla vrak vi åkte till. Jag och Peter fick varsin sju plus torsk. Men nästan alla torskar var mindre än fem kilo. På ett vrak hade Peter, och någon till, stenhårda hugg med rejäla rusningar. Peter, som är en rutinerad havsfiskare, sa bestämt: - Det här var ingen torsk. Så mycket kan jag lova. Misstankarna riktades mot lax, som är vanligt nere i södra Östersjön. Vi kämpade vidare. Nu började det att blåsa lite. Inte så det störde sjöbusar som oss. Nej, tvärt om. Fisket blir väl bättre, eller? Mungiporna pekade dock åt rätt håll. Från vänster Peter, Ola, Totto och Dennis. Stahre gömde sig i hytten och Danne leker kurragömma. Oklart var. Han var med tillbaka i alla fall! Stahre hade efter inledningen stuckit ut hakan och sagt att han trodde på tio plus torsk idag. Men inte förrän sista vraket infriades förväntningen. Vi gled in mot ett vrak i vanlig ordning. Stahre vrålade: - Här får ni fisk! Efter ett hårt hugg kämpade jag allt jag hade, slet upp torsken tio meter från vraket och krokna helt i armarna. - Är det fisk, frågade Stahre. - Jajamän. Jag orkar bara inte veva upp, svarade jag. - Nej, det är inte fisk. Troligen sten. Om det är fisk är den stor, sa Stahre. Efter en orimligt lång kamp kunde jag borda en jättetorsk, åtminstone med mina mått mätt, på 11,2 kilo. Efter detta var krafterna helt slut. En av kamraterna hade slut med lina på rullen och fick givetvis ta över mitt magiska spö. Efter denna kamp kom det upp några mindre torskar på nästa dropp. Sedan bar det av hemåt. Tillsammans fick vi säkert över 300 kilo torsk. På bilden ser ni Ulf Stahre, vår hjälte, mannen som guidade detta drömfiske. We´re not worthy!!! Fest under kvällen på vandrarhemmet? Knappast, nästan så vi hann somna innan vi åt Olas fisk med äggsås. Efter denna gourmé släcktes ljuset. Tack Ola! (bild från annat sammanhang) |
